Kommer du ihåg fallet med överkörningen av Annie och Sycamore: Adrian stod framför kameran och bad om förlåtelse-Foton

Jag vet inte hur jag kan se de dödas anhöriga i ögonen, hur jag kan prata med dem. Jag vill bara framföra mina kondoleanser, inte förbli ostraffade – två liv är borta.

Så här säger Adrian Antonov, som den 8 maj förra året sopade med de unga älskande Ani och Yavor på huvudstadens boulevard ”Slivnitsa” sent på kvällen när de korsade ett övergångsställe, sänder

Annie och Sycamore

Den då 18-årige pojken hade precis fått sitt körkort, det fanns inga spår av alkohol eller droger i blodet.

Adrian berättade för BBC att han ofta ser bilderna igen, den mest mardrömmen för honom är den från polisbilen han hämtades i – han ser sirenerna igen att en person har blivit överkörd. Han förstod först inte ens att det fanns en andra, han hävdar att han inte förstod någonting alls, han erkände inte att han passerat människor, han var medvetslös efter att luftrymningen öppnade. Efter att ha träffat Ani och Yavor kraschar hans bil in i en stolpe.

Namnen på Ani och Yavor skrevs på ett kors Foto: Nikolay Litov

”Jag vet inte om jag kommer att kunna se dem i ögonen om vi någonsin träffas, men jag vet att jag kommer att göra mitt bästa bara för att säga till dem att jag är ledsen.” Jag vill bara ge mina kondoleanser för de lider för det som hände dem. Jag skulle inte ha förväntat mig att det här skulle hända alls. Jag vill vrida tillbaka tiden. Det finns inget sätt jag kan få dem att inte döma mig. Två människoliv finns inte längre”, erkänner den unge mannen.

”Mitt enda mål med det här är bara att berätta för så många människor som möjligt att jag är ledsen, familjen, till och med människorna som har förlorat nära och kära i olyckor tidigare. Jag är inte här för att komma med ursäkter. Fram till för några månader sedan orkade jag inte säga något om det. Nu samlar jag för första gången kraften att säga det. Jag vill bara säga, ”Jag är ledsen,” för att säga att det jag gjorde var fel. Jag letar inte ens efter en ursäkt just nu. Jag vill inte gömma mig, vara i skuggan av en advokat, men säg bara att jag är ledsen, jag vill inte att någon annan ska säga det åt mig”, säger Adrian 8 månader efter olyckan.

”Det var en väg och en bil som gick vinkelrätt framför mig. Då saktar jag ner lite och tänker att allt är bra, att allt är rent, men plötsligt känner jag en kollision, min vindruta går sönder, själva krockkudden på bilen öppnas. Sedan vet jag inte ens hur bilen rörde sig, jag vet inte vad som hände. Jag var medvetslös ett tag. Vid ett tillfälle kände jag hur bilen stannade. Jag klev ur, bilen hade kraschat in i en stolpe och jag ser en mans kropp och jag vet inte var jag är, jag vet inte vad jag ska göra. Folk kommer och börjar skrika, skrika ”vad hände”. Då hade någon ringt 112 och jag inser då att det faktiskt finns en annan person som jag inte ens har sett och jag vet inte vad som hände där.” återskapade den unge mannen den natten.

Adrian Antonov FOTO: VELISLAV NIKOLOV

”Nej, jag har inte rymt. Jag ville inte ens springa. Jag ville hjälpa till men på något sätt tog jag tag i huvudet bara gick i cirklar och undrade vad som pågick och innan jag visste ordet av hade polisen redan kommit. Jag använder inte alkohol eller droger, jag röker inte, jag är till och med emot dem. Jag kände oftast till den här gatan och ville komma hem lite snabbare. Det är ett misstag jag gjorde och jag är ledsen. Jag förväntar mig inte att någon ska ändra sig om mig genom att säga att jag är ledsen. Jag vill bara säga att jag vet att jag har fel, att det jag har gjort är fel, och det finns inte ens någon anledning att ge det något värde”, tillade Adrian. Hastighetsgränsen där är 50 km/h Många protester mot kriget på vägarna följde..

”Jag vet inte hur det gick till att tysta folk så perfekt. Jag minns bara att det var en jeep, en stor bil. Jag kunde bara inte se vad som fanns framför mig på grund av den här bilen. Dessa bilder av jeepen som passerade filmades inte. Det visar bara att jag korsar gatan. Den här jeepen tar verkligen bort min sikt, redan efter kollisionen kan jag inte se krockkudden, glaset. Om jag ser folk kommer jag att stanna omedelbart, det är klart”, sa den unge föraren som dödade de två.

I vittnen från vittnen i målet framgår det att en stor jeep passerade på denna gata strax före kollisionen. Föraren och hans kvinnliga passagerare förhördes.

”Jag spelade gitarr i kyrkan, jag skulle precis ta examen då. Mitt beslut var helt enkelt att inte hänge mig åt mina önskningar när andra människor fick dem borttagna. Jag är troende och även efter det som hände tror jag ännu mer eftersom ingen har ett syndfritt liv. Jag blev riktigt arg och frågade mig själv: ”Varför jag? Varför måste det hända mig?’, men jag accepterade bara att om det var meningen så måste jag gå igenom den här grejen och det är inte lösningen att vara arg resten av mitt liv”, fortsatte den unge mannen. .

Han säger att han gick med på att tala i ämnet eftersom han vill att ”jag ska varna och ändra mig eftersom jag inte är den enda unga föraren”.

”Återigen, jag tycker synd om dessa människor, kondoleanser till deras familjer. En hård lektion är inte på grund av straffet. Det är svårare att veta att någon lider på grund av dig, på grund av dina handlingar. Jag hade körkort i handen när jag lämnade häktet, men jag ville inte sätta mig i en bil. Jag kan inte ens sitta i en bil som körs fort utan att föreställa mig att något händer igen, sa Adrian.

Staten måste tillhandahålla adekvat utbildning för unga förare, för att återigen få testplatser där de kan nå 100 km/h för att förstå hur bilen beter sig, kommenterade trafiksäkerhetsexperten Diana Rusinova.